Höstens första orientering

gick av stapeln en bit öster om Höör, där jag tillbringat lördagskvällen på en kvartersfest, initierad av pappa och Maria. Vilken för övrigt var mycket trevlig! Tack pappa och Maria. På söndagen skulle vi alla tre åka på orientering, pappa anmäld i riktig klass och Maria och jag skulle springa öppna banor. Som vanligt kom vi inte iväg i tid men det gick bra ändå...



Den okontrollerade och jättestora missen på trean kan jag ursäkta med att det var så torrt i markena att den lilla sjön inte syntes alls. Ok, man ska inte skylla på nåt när man missar... det finns väl annat att läsa på än sjöar...
Maria (som är "gammal" friidrottare) hade inget kul upplevelse, hon snurrade till det ordentligt och efter att hon träffat pappa i skogen och han visat henne var hon var försökte hon bara ta sig i mål närmaste väg.
På väg hem sa Maria till mig "Jag skulle vilja njuta när jag springer orientering men det går ju inte". Jag funderade lite. Jag håller med. Det är mest stånk och stön, man tar sig aldrig tid att titta upp och känna, oh vad fint och härligt det är!