Jakten på Snapphanestallarna

Hur svårt kan de va? Vår guide har varit där massor av gånger, E och jag ingen gång. Tänkte att jag ville ha en bra karta med mig men kom på för sent att jag faktiskt sprungit orientering i trakterna och har en orienteringskarta över området. Men vi förlitade oss på vår guide.


På väg upp mot utflyktsmålet.



Rekonstruktion av vandringen.
A - snapphanestallarna, vårt utflyktsmål.
B - vägen upp.
C - här stannar jag och säger, vilken fin stig som går upp till vänster här, ska vi inte ta den? Nej, säger guiden.
D - här inser guiden att det nog är dags att vi tar oss över bäcken.
Vi går en stund längs en liten, liten besvärlig stig så jag föreslår att vi jobbar oss uppåt (E) till den finare stig som jag vet finns längst upp på toppen av ravinen. E hänger på men guiden fortsätter nere längs bäcken. Redan här hade vi passerat utflyktsmålet utan att veta om det!
Vi bestämmer att hålla telefonkontakt. Varje gång vi kontaktar guiden säger han att det är långt kvar, bara knata på. E och jag knatar och knatar. Till slut befinner vi oss vid F och tar kontakt med guiden. Efter vår beskrivning var vi är säger han att vi ska fortsätta ytterligare 60 m norrut så är vi framme. Vi knatar och knatar minst 60 m men inser att nä, det här stämmer verkligen inte. Efter lite mer konsulterande (G) med guiden bestämmer vi oss för att vända och knata tillbaks. Här är vi ca 1 km från målet! Och under denna vandring har jag druttat nerför ett stup och skurit mig lite i handen och E har drattat omkull bland en massa vassa stenar och skrapat underbenet och slagit i sin kamera. Och under hela denna tid har guiden varit vid utflyktsmålet...


Så äntligen, målet för vår utflykt!

Jag är väldigt nöjd! Hade vi tagit den fina stigen som jag ville hade vi varit vid utflyktsmålet på en kvart, istället för två timmar, och det var ju vandra vi skulle göra. Och det har vi gjort.