Jag hade i alla fall tur med vädret

Svårt att beskriva men befinner mig i ett unikt hus på Gotland, unikt. Det är som ett kråkslott. Unikt. Det är häftigt, det är rogivande, det är fantastiskt. Man behöver inte göra så mycket, man blir lugn av huset och omgivningarna. Säger inte så mycket mer om det för man måste befinna sig här för att förstå.


Har tillbringat många timmar på "haciendan". Det är hur skönt som helst.

Hur som helst hände det en liten olycka idag. Skulle bära en soppåse till bilen för att slängas. Soppåsen innehöll glasbitar från en krossad kaffebryggare (vilket jag inte visste). Kände att nånting rev mig över vaden när jag gick och slängde med soppåsen. När jag tittade ner insåg jag, satan, satan, satan, det här var inte bra. Såg snabbt att det var djupt, måste sys, sen ville jag inte titta mer. Mina medhjälpare ville inte heller titta för mycket men fick på ett stort plåster och sen virade jag mina orienteringstajts runt för att hålla tätt.

In till akuten i Visby. Jag var missmodig, har hört många historier hur folk får vänta timmavis, tom hela nätter på akuten. Det var det som kändes mest jobbigt, inte jacket i vaden utan den timmavisa väntan som jag förmodade skulle komma. Hur går det med såret? Blir det infektion i den här värmen. Kommer dom att kunna sy det om det går för lång tid?

Jag blev extremt positivt överraskad. På aktuen hänvisade hon mig till turistmottagningen, hon sa även att om jag blev kvar på akuten skulle jag få vänta timmavis, det var kaos där, (jaha, tänkte jag, ska jag nu bli skickad hit och dit och aldrig få hjälp). Ringde turistmottagningen och fick en tid 20 min senare. Lysande! Lysande! Turistmottagningen visade sig även ligga mycket nära akuten. Så drygt två timmar efter att jag hade snittat mig i vaden var den ihopsydd igen. 5 stygn blev det. Jag är mäkta imponerad, jag är glad i det oglada att det gick så himla fort och bra.



Det konstiga är att jag inte har haft nåt ont över huvud taget på hela tiden. När jag snittade mig kändes det ingenting, när chocken släppte kändes det ingenting, det enda som kändes var när jag fick bedövningssprutan, när dom sydde kändes det ingenting, sen skulle det göra ont när bedövningen släppte men jag har fortfarande inte känt någonting, bedövningen borde väl släppt nu, 7 timmar senare?

Jag vill tacka mina medhjälpare Lena och Elisabeth för snabba och rediga insatser och Gotland för deras extrainsatta turistsjukvård.